Författarens makt

Trots att min officiella skrivledighet är över håller jag mig krampaktigt fast i romanbubbla så länge jag kan. Idag är det skrivande av en nyinsatt scen som står på programmet (vid sidan av Wii-spelande med sjuk sjuåring).

Redigering i all ära, men att skriva nytt är ändå betydligt roligare. Det är ju då man som författare får utöva sin oinskränkta makt att bestämma över sitt eget universum, vilket är oerhört tillfredsställande. Särskilt när man som jag idag har en helt ny karaktär att utöva den på. Och alldeles särskilt när det är något så spännande som en seriemördargroupie förklädd till kulturjournalist. Allt får jag bestämma; vad hon heter, vad hon har på sig, vilken dialekt hon har, vilka ord hon använder och inte minst hur min stackars huvudkaraktär ska hantera denna människa.

Jämfört med andra är jag nog inte någon särskilt strukturerad författare, men i det här fallet har jag faktiskt gjort en sån här:

En scenstruktur helt enkelt. Mina brukar bestå av två delar, en mindmapliknande där jag för in fakta om om karaktärer, miljöer och de övergripande syftena med scenen. Det andra pappret är helt enkelt ett flödesschema över vad som ska hända, tänkas och sägas från början till slut. På det sättet kan jag bli säker på att helheten funkar och att jag landar där jag vill, innan jag sätter igång med själva texten. Det är också här jag får se till att få med de planteringar som behövs för senare scener. Som i det här fallet, när jag måste ge kulturjournalisten en anledning att ringa på hemma hos min huvudperson, ungefär 100 sidor längre fram i boken.

Just den här scenstrukturen har legat på min köksbänk hela helgen och klottrats fullare och fullare under diskning, müslirostning och andra hushållsgöromål. Och är därför aningen kladdig och svårläst vid det här laget. Men förhoppningsvis gör den jobbet ändå.