Jag vet att detta förmodligen låter fullständigt obegripligt för vissa av mina läsare, men jag har faktiskt inte läst bokserien Dexter. Jag har inte heller sett tv-serien, trots att en box med första säsongen står redo i hyllan.Redan i ett lektörsutlåtande långt före min antagning konstaterade lektören att manuset var "tydligt Dexter-influerat". Jag tänke först: "Dexter-who?" och efter att ha kollat upp saken bestämde jag mig för att den där Jeff Lindsay borde jag nog hålla mig så långt ifrån som jag bara kunde - för att inte riskera att bli influerad på riktigt.
Men efter några ytterligare läsarutrop om Dexter-vibbar, och nu när manuset inte kan bli influerat längre, bestämde jag mig för att det var dags att bryta Dexter-celibatet. Raskt inhandlades den första boken och nu en vecka senare har jag även läst ut den andra i serien. Om det fanns några likheter? Det vill jag helst inte prata om, tack. Dels för att jag inte vill riskera att avslöja något för den som inte har läst Skalpelldansen (eller Dexter). Och dels för att ... jag helst inte vill prata om det, tack. Men så mycket kan jag säga att hade jag läst Darkly Dreaming Dexter precis innan Skalpelldansen kom ut istället för precis efter så hade jag förmodligen övervägt att emigrera.
Alldeles oavsett detta så har jag alltså nu läst Dexter, eller åtminstone två av böckerna. Det är alltid lite knepigt att läsa något som man har hört så otroligt mycket om, men ändå har en ganska luddig uppfattning av. Frågan är; "Var det som jag trodde?" och "Tyckte jag om det?" Svaret på den första frågan är definitivt nej. Och på den andra: både ja och nej.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, något skräckigt, splattrigt seriemördarartat antar jag. Men vad jag fick var en högst traditionell serie hårdkokta deckare, om än med en något otraditionell huvudperson. Inget fel med det, det finns en sida av mig som är ytterligt svag för kvick, cynisk prosa, korthuggna beskrivningar och tokaction (vilket de som har läst Skalpelldansen kanske anar). Och Dexter är definitivt en karaktär som sätter sig i medvetandet, vare sig man vill eller inte.
Men ändå vill det sig inte riktigt för mig. Dexter är så jädra ... helylle. Visst mördar han folk, men bara såna som verkligen förtjänar det. Och visst saknar han fullständigt empati, men ändå springer han runt och räddar folk hela tiden - liksom av misstag. Till slut får jag lite dålig smak i munnen av den oproblematiserade hjältegloria som sätts på denne man som inte bara agerar egen utredare, domare och bödel utan också torterar sina offer innan han avrättar dom. Och helylleamerikanen Dexter i tvekamp med en torterare från centralamerika som har tjocka glasögon och pratar med tysk accent ... känns sådär fräscht va? Och våldet då? Tja, en hel del skärande blir det förstås. Men det mesta är av typen "under de följande tjugo minuterna hängav han sig med stor glädje åt sitt arbete", säkert nödvändigt för att vi ska fortsätta tycka om Dexter.
Trots mina invändningar är Dexter onekligen effektiv underhållning. Lätt sexistiskt. lätt rasistiskt, men rappt berättat, roligt skrivet och riktigt spännande, med samma känsla som hos två av mina gamla ungdomsfavoriter; Robert B Parker och Ed McBain.
Faktiskt är delar av intrigen i Dearly Devoted Dexter väldigt lik Ed McBains Mästerkatten i stövlar. Tänk the Everglades, borthuggna kroppsdelar från levande offer och alligatormatning så förstår ni. De ser faktiskt till och med lite lika ut. Visst kan man lätt tänka sig dessa tre herrar sitta på en moskitofylld veranda i Miami, med varsin kubansk cigarr och ett glas mojito i näven? Jag tror dom skulle ha haft det ganska trevligt ihop.
Från vänster till höger Jeff Lindsay, Ed McBain och Robert B Parker. Tyvärr lever varken mr McBain eller mr Parker längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar